Hot mot både sportfiske och kustnära yrkesfiske

Sportfiskarna och Kustfiskarna i Bottenhavet har på senare år insett att de har gemensamma intressen.

Förekomsten av storspigg har ökat explosionsartat. Spiggen slår ut arter som sportfiskarna är intresserade av, framför allt abborre och gädda.

Spiggens ökning kan sannolikt kopplas till att det inte längre finns lika mycket stor strömming i Bottenhavet, eftersom strömmingen är helt dominerande och ”motorn” i Bottenhavets ekosystem.

Därför kom organisationen Sportfiskarna, i samarbete med Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet, i början av sommaren med en rapport om Strömmingfisket i södra Bottenhavet. https://www.sportfiskarna.se/portals/sportfiskarna/PDF/Miljo/Str%C3%B6mmingsfisket%20i%20S%C3%B6dra%20Bottenhavet%202020.pdf?ver=2020-06-11-170446-333

Båda organisationerna är kritiska mot att internationella havsforskningsrådet ICES, som på vetenskaplig grund ska avgöra hur mycket som kan fiskas i olika områden, ser strömmingen som ett enda bestånd. Det finns pågående forskning som tydligt pekar mot att det istället finns lokala bestånd, som kan slås ut om fisket på det blir för hårt.

Även om det inte är helt fastslaget borde försiktighetsprincipen gälla, eftersom skadorna inte går att reparera om den nya forskningen visar sig stämma.

Medellängden på den fångade strömmingen i Bottenhavet har de senaste 15 åren minskat från 20 till 14 centimeter, konstaterar rapporten.

För industrifisket, som nästan helt är inriktat på foderproduktion, har det ingen betydelse om strömmingarna är små. För det kustnära fisket är det däremot nödvändigt att strömmingen är tillräckligt stor, om den ska gå att filea, röka till böckling, göra sotare av och så vidare.

Ett omfattande fiske som tar upp mycket småströmming, gör naturligtvis att den inte hinner växa sig lika stor. Forskning visar att strömmingen i Bottenhavet sedan 1990 blivit könsmogen mycket tidigare.

Ett argument som ofta använts för att försvara industrifisket är att det inte är bottentrålning. Att dra trålen efter botten ser många som ett miljöhot, eftersom det kan förstöra bottnarnas ekosystem.

Samma fiske som i svensk statistik kallas ”pelagisk trålning” och påstås vara fiske med flyttrål, klassas i finsk statistik som bottentrålning.

Industrifisket bedrivs mest vintertid och då står strömming oftast mycket nära bottnen, konstaterar rapporten. Vid industrifiskets landningar i Norrsundet utanför Gävle finns varje år ett par ton bifångster av simpa och tånglake, som är mycket bottenbundna arter.

Förespråkare för det storskaliga industrifisket hävdar att sälen i princip står för alla kustfiskets problem i Bottenhavet. Sälen innebär helt rätt på flera sätt ett stort problem för det kustnära fisket. Den både skrämmer bort fisk från redskap och förstör redskap, men enligt en rapport från 2018 som Sportfiskarna hänvisar till, äter sälarna bara en tiondel så mycket strömming som dagens fiske tar upp. En slutsats blir därför att det storskaliga fiskets påverkan på bestånden alltså är betydligt större än sälens.

Lars Ljunggren, biolog på Sportfiskarna Region Norr i Gävle, ansvarar för rapporten.

 -Vår sammanställning visar att sälen konsumerar ungefär tio gånger mer strömming än det kustnära fisket. Såväl kustfiskarna som sportfiskarna vill se en mer balanserad förvaltning av både säl och skarv. Men i sammanhanget så ska man vara medveten om att industrifiskets fångster är cirka tio gånger högre än sälens konsumtion av strömming. Det sätter fingret på var det egentliga problemet är, säger han.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *