Fortfarande ett huvudproblem

Det här är mitt sjätte inlägg i bloggen. Många undrar kanske varför jag inte tidigare tagit upp sälproblemen.

En förklaring är att de funnits så länge. De flesta har säkert någon gång hört talas om hur en växande sälstam påverkat kustfisket i södra Norrland.

Det började redan i mitten av 80-talet, alltså för mer än 30 år sedan, men under lång tid var yrkesfiskarna och forskarna djupt oeniga. Forskarnas beräkningar visade inte på något större antal individer. En förklaring som jag fick till yrkesfiskarnas upplevelser var att sälar rörde sig fort och långa sträckor. Det skulle alltså vara samma sälar som syntes i stora samlingar lite varstans i Östersjön.

Kustfiskarna upplevde att storstadsbor påstod sig veta mer om deras vardag än de själva och förnekade dem att göra något åt sina problem.

En sak som till exempel provocerade var förstås att Naturhistoriska riksmuseet från början av 80-talet och 25 år framåt födde upp sälar i Forsmark i Norduppland och planterade ut dem längs den svenska kusten, samtidigt som yrkesfiskarna upplevde den stora ökningen.

Faktum är att förutsättningarna för ett stabilt skötfiske, alltså med stora strömmingsnät, i stort sett försvann, utom möjligen under vårens och försommarens lek, då tillgången på strömming är större.

Kustfiskarna fick se hur intelligenta sälarna var. Djuren lärde sig att känna igen båtarnas motorljud och följde efter till läggplatsen, där de sedan lade sig på patrull. Sälarna åt upp strömmingar som fastnade, men framför allt skrämde de bort hela stim som hade kunnat gå in i skötarna. En fångst på flera hundra kilo på ett skötlägg som fått vara i fred, byttes ut mot en handfull halva strömmingar.

Även lax- och sikfisket har drabbats hårt. Sälarna tog sig in i fällorna och åt upp fisken, men de kunde också komma åt fisken från utsidan.

Utvecklingen av sälsäkra fällor har gett goda resultat, men kvar finns problemet med sälar som ligger och vaktar vid ingången till fällan. Det är svårare att lösa.

Många och långa försök har gjorts med olika metoder att skrämma bort sälarna från både fällor och nät, men det arbetet har tyvärr inte varit så framgångsrikt.

Till slut blev det tillåtet med skyddsjakt vid fiskeredskap, men reglerna var så krångliga att det knappt sköts några sälar.

Numera finns det en större samsyn kring att det bör finnas jakt på säl. De lagliga möjligheterna har blivit större, men det gäller att få jägare som intresserar sig för jakten. Ett stort hinder är EU:s förbud mot att sälja sälprodukter, både från köttet och skinnet.

Om det förbudet kvarstår, tror jag det blir nödvändigt att införa en rejält tilltagen skottpeng, om man menar allvar med att det behövs en säljakt.

Det finns säkert en och annan sälhatare bland kustfiskarna, sådana som helst ser att sälen utrotas. De är i sådana fall ett fåtal. Nästan alla hoppas istället att jakt ska kunna förändra sälens beteende och få den att flytta längre ut i havet. Före mitten av 80-talet var det där ute yrkesfiskarna kunde se sälar.

Bilden i inlägget har jag lånat av Anna-Carin Westling, en av få aktiva säljägare. Hon har också en hemsida där hon skriver om sin verksamhet, sälar, jakt och kustfiskarnas situation, www.sealhunt.se .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *