Manjula är kustfiskare, bloggare och kvinna

Den här bloggen är inte den enda kustfiske-bloggen i Bottenhavsområdet.

Manjula Gulliksson i Köpmanholmen, Ångermanland, har länge berättat om sitt fiske, mest med hjälp av bilder, i sin egna blogg på Facebook. Här hittar du den: https://www.facebook.com/fisken2018 . Bilden i det här inlägget är hämtad från bloggen där den utnämns till bästa bilden 2019.

Hon brukar också lägga ut en del artiklar och information med koppling till fisket, kusten och havet.

-Jag vill berätta om hur fisket fungerar. Nu har jag över 300 följare och det är ju roligt. Bloggen har under perioder varit vilande, men förra året var jag väldigt aktiv och lade ut mycket.

51-åriga Manjula är något så ovanligt som kvinna och yrkesfiskare. Det har hon varit sedan 2004. Visst finns det några andra kvinnor som arbetar i kustfiske-företagen längs Bottenhavskusten, men de ägnar sig mest åt förädling. Manjula är ute på sjön.

-Jag var en landkrabba som växte upp i inlandet, i Bredbyn i Ångermanland. Jag var till och med rädd för att hålla i en fisk, säger hon.

I början av 90-talet bodde hon i Kalmar och träffade sin man Stefan Nordin, som också bodde där men som kom från fiskarsläkt i Gävle.

-Vi flyttade ihop där nere 1993, men 1994 flyttade vi hit upp. Jag saknade snön.

Genom Stefan fick hon inblick i fisket. Han hade också en båt och fiskade lite.

-Jag jobbade inom vården, men det var för slitsamt för kroppen, så 2004 startade vi vårt fiskeföretag och fiskbutiken. 2010 skaffade jag fiskelicens.

Stefan har hela tiden funnits med lite i utkanten, men det är Manjula som varit yrkesfiskaren i familjen.

Visst är fiske också ett slitsamt arbete för kroppen. Säl och skarv gör att hon får göra mycket arbete till ingen nytta, men Manjula tycker ändå att vården är värre. Hon räknar med att fortsätta fiska många år till.

-Dessutom har jag mitt eget företag nu, så jag bestämmer själv när och hur jag ska arbete.

Fram till förra året arbetade Stefan på en bogserbåt i Husums hamn. Sedan han förlorade sitt arbete är tanken att de båda två ska arbeta heltid med fisket.

-Men det är förstås svårt att livnära sig på det. För mig är det bara ett halvtidsjobb. Det är bara under sommarhalvåret som jag har kundunderlag för att hålla butiken öppen och det är bara under en kort period på våren som jag kan sälja någon annanstans, då jag fiskar strömming till Hanells surströmmingssalteri.

Sommargäster och turister behövs för att kundkretsen ska vara tillräckligt stor.

Vintrarna går åt till pappersarbete och att laga redskap. I vår har det än så länge inte blivit något fiske, eftersom relingen på båten ska bytas.

Det är mest strömming och sik som Manjula fiskar, men även en del lax, öring och abborre. Manjula har en laxfälla, en sälsäkrad så kallad push up-fäll.

Det är färsk och rökt fisk som hon säljer. Hon har en filémaskin för strömming och röker sik, öring och lax, men i stort sett bara egenfångad.

-Det enda jag köper in är sik om jag inte har tillräckligt mycket själv.

På andra delar av Bottenhavskusten har tillgången på sik varit dålig de senaste åren.

-Men jag kan inte klaga. Jag har fått det jag behövt.

Böckling röker hon bara för privat bruk. Hon har dragit slutsatsen att hon inte lyckas få till den tillräckligt bra.

Inläggningar och annan förädling har hon inte börjat med.

-Det finns så mycket regler kring det, så tyvärr har det inte blivit av.

Han tror på politikens möjligheter

Stockholms skärgårdsregionråd Gustav Hemming anser att politiker kan göra rätt mycket för att förbättra förutsättningarna för kustnära småskaligt fiske..

Han har haft sitt uppdrag ända sedan 2006, även om titeln då var skärgårdslandstingsråd.

-För mig var det naturligt att Centerpartiet tog ansvar för de här frågorna, eftersom vi arbetar för att hela landet ska leva och hela länet. Skärgården är en del av länets landsbygd.

Ungefär 25 procent av hans poliiska uppdrag handlar om skärgårdsfrågor, inklusive sjötrafik. Fisket är en liten fråga.

-Ärligt talat har vi inte många fiskare i länet, men de borde kunna vara fler. Det tillhör vårt läns identitet och man kan säga att fisket också har ett kulturhistoriskt värde. Bland annat eftersom fiskarekåren är så pass ålderstigen borde det finnas utrymme för fler satsningar inom det tillväxtarbete som ingår i regionens regionala utvecklingsansvaret. Vi har varit med och stöttat framväxten av en lokal fiskauktion, så att fisken inte ska behöva ta vägen över Göteborg innan den kommer till konsumenterna i Stockholm.

Innan han blev skärgårdslandstingsråd hade han nästan ingen personlig erfarenhet av skärgården, men har förstås lärt sig mer för varje år som gått.

-Mitt engagemang i fiskefrågor grundar sig i att vi måste få en balans i Östersjöns ekologiska system. Allt är väl inte känt om hur Östersjöns ekologiska system fungerar, men jag tycker man kan dra slutsatsen att det småskaliga fisket, som bland annat genom besöksnäringen kan skapa stora värden av små mängder fisk, är det mest hållbara. Det småskaliga fisket bedrivs till allra största delen med passiva redskap som nät och fällor. Med sådana metoder kan man nog vara ganska säker på att man inte tar ut mer än vad havet klarar av.

Även om det storskaliga industrifisket på strömming och skarpsill håller sig inom de tilldelade kvoterna, ser han tecken på att uttaget ur Östersjön är för stort.

-Det borde vara en försiktighetsprinip som gäller. Sedan finns det sådant som tyder på att bifångsterna av andra arter är betydligt större än vad som rapporteras. Industrifisket hävdar att det är mer energieffektivt och klimatfrågan är alltid viktig, men just när det gäller fiske så är ekologin den viktigaste miljöfrågan. Man kan inte lösa ett miljöproblem genom att förvärra ett annat.

Våren 2019 kandiderade Gustav Hemming till Europaparlamentet och stod som fjärdenamn på Centerpartiets lista. På det här inläggets bild besöker han tillsammans med några partikamrater kustfiskare Dennis Westlund i Skärså. Bilden är tagen av regionrådet Magnus Svensson.

-Anledningen till att jag kandiderade var uteslutande fiskefrågorna, även om jag naturligtvis också ser att ett fungerande EU-samarbete krävs för att komma till rätta med klimatproblemen och antibiotikaresistensen. Jag reste runt i landet och träffade fiskare och forskare. Tanken med kandidaturen var också att jag skulle få möjlighet att lära mig mer.

Han kom inte in i EU-parlamentet, men anser att politiker på nationell och regional nivå har stora möjligheter att påverka fiskepolitiken.

-Det är nationellt som vi bryter ner och omsätter EU:s regler. Vi bestämmer var trålningsgränserna ska gå. Kustnära arter som gädda och abborre bestämmer inte EU om. I EU intresserar man sig mest för kvoter. Man har inte anpassat så mycket efter Östersjöns speciella förutsättningar. Sverige och Finland skulle nog kunna komnma överens, åtminstone när det gäller norra Östersjön, och då borde inte andra länder ha så mycket att säga om det.

Gustav Hemming har nu tagit initiativ till ett nätverk som än så länge tio av Sveriges regioner anslutit sig till, däribland Region Gävleborg.

-Det handlar om att vi vill påverka riksdag, regering och nationella myndigheter så att de förändrar sin syn och prioriterar upp det småskaliga fisket i förhållande till det storskaliga. Sedan kan vi arbeta för att staten lägger ut fler uppgifter inom det här området på regionerna. Vi skulle kunna få inflytande över fördelningen av kustkvoterna. Sedan tror jag också att regioner med olika slags fiskeverksamhet inom sina gränser kan ha nytta av erfarenhetsutbyte med varandra.

Flera initiativ för att utveckla kustfisket

Carl-Åke Wallin, ordförande för nystartade producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet och den som syns på det här inläggets bild, är en av dem som insett att det är hög tid för radikala åtgärder om kustfisket ska överleva. Till exempel den forskningsrapport jag berättade om i mitt förra inlägg visar tydligt att medelåldern bland yrkesfiskarna är hög och nyrekryteringen låg, inte bara i Sverige, utan även i de andra länderna runt Östersjön.

Carl-Åke fick sin hemkommun Nordanstig att stå som ansvarig för projektet Kustfiskare-lyftet, som har som mål att öka möjligheterna för nyrekrytering. Projektet är ju också med och finansierar den här bloggen.

Glädjande nog är det inte bara i vårt område som man förstått att det krävs nytänk och utvecklingsinsatser för att kustfisket ska ha en plats i framtiden. Häromveckan hölls ett första nätverksmöte via Skype med representanter för flera olika organisationer och projekt runtom i landet som arbetar med utveckling utifrån kustfisket.

Livsmedelsakademien i Skåne är ett samarbete mellan Region Skåne, den lokala livsmedelsnäringen och den akademiska världen. De driver ett projekt för att öka värdet på lokalt fångad fisk som det går att köpa färsk, främst genom information och utbildning riktat mot restauranger, storkök och livsmedelsbutiker.

Deras upplevelse är att kunskapen om kustnära fiske och lokalt fångad fisk inte är särskilt stor bland dem som arbetar med mat.

Livsmedelsakademien samarbetar också med Maritimt Centrum i Simrishamn, som Simrishamns kommun står bakom. De har ända sedan 2009 arbetat brett mot myndigheter och politiker både på nationell och lokal nivå för att öka förståelsen för kustfiskets socioekonomiska värde, bland annat för besöksnäringen, restauranger och matkulturen.

Eldrimner i Jämtland arbetar nationellt med livsmedelshantverk, främst genom att erbjuda utbildningar till producenterna, bland dem kustfiskare med egen förädling. Eldrimner ligger också bakom SM i Mathantverk, där flera av kustfiskarna i vårt område vann priser i höstas.

Race the Baltic, som har sitt säte i Stockholm men arbetar över hela Östersjön, försöker få igång fiske på id och brax, i vanliga fall sedda som skräpfiskar, och göra hållbart, klimatsmart, kustnära fiskfärsbiffar.

Även Hushållningssällskapet på Gotland har arbetat med att få flera sorters fiskar att bli intressanta som mat, bland annat med att ta fram en idburgare och intressera någon producent som vänder sig till storkök för att komma igång med kommersiell tillverkning

MSC, organisationen som ansvarar för hållbarhetsmärkning av fisk, har också startat ett projekt för att se hur de med sin verksamhet kan stötta det kustnära, småskaliga fisket.

Vid mötet fanns också en doktorand från Göteborgs universitet med som forskar om hållbarhet kopplat till småskaligt fiske.

Säl och skarv ger tillsammans stora förluster

Kustfiskarna i Bottenhavet har haft problem med sälar i över 30 år. De negativa konsekvenserna av skarv har kommit senare, även om de inte verkar vara lika stora. Det finns också större geografiska variationer när det gäller skarvens utbredning och skadeverkningar.

Sommaren 2018 arbetade jag med att samla in information i Gävleborg och norra Uppland till en forskningsstudie om hur yrkesfiskare runt Östersjön påverkas av säl och skarv.

Undersökningen gjordes både i områden i Sverige, Finland, Estland, Polen, Tyskland och Danmark. Västernorrland ingick också i undersökningen. Det är LUKE, ett finskt naturresursinstitut, som stått för analysen och rapportskrivandet.

Lokalt var det Leader Gästrikebygden och Leader Mittland som ansvarade för informationsinhämtandet. De två Leader-områdena för landsbygdsutveckling står ju också bakom projektet Kustfiskare-lyftet, som bekostar den här bloggen.

Nu före jul kom den färdiga rapporten.

”Effekterna av säl och skarv kräver ofta förändringar i hur fiske ska bedrivas och därmed också investeringar, men yrkesfiskarnas möjligheter att göra detta och finna nya vägar har blivit allt mer begränsade. Så som läget är, har det blivit en allt större utmaning att få unga att satsa på yrkesfisket”, fastslås det i rapporten.

I första hand var det yrkesfiskarnas upplevelse av situationen som efterfrågades. De fick själva uppskatta hur säl och skarv påverkar deras verksamhet.

Förutom i några små områden i Estland och Sverige, berättade yrkesfiskarna om hur kåren sedan millennieskiftet blivit mycket mindre.

Medelåldern bland yrkesfiskarna i undersökningen var högst i Estland med 63 år – och lägst i Finland med 53 år. I Sverige låg medelåldern på 57 år.

Inget av länderna visade någon nyrekrytering till yrket. I snitt hade de svarande varit verksamma som yrkesfiskare i runt 30 år.

Alla som deltog i Gävleborg/Norduppland och Västernorrland uppgav att de hade problem med säl. I Västernorrland var det en fjärdedel som också hade problem med skarv, I Gävleborg/Norduppland var andelen något mindre. Tyskarna var den enda grupp som beskrev större problem med skarv än säl.

Generellt för alla områden var att sälproblemen är mer direkta. Sälen förstör redskap och äter upp fångst. Skarven, enligt yrkesfiskarnas åsikt, minskar bestånden, vilket leder till mindre fångster, och påverkar fiskens beteende.

I snitt beräknade fiskarna i Västernorrland att sälen varje år kostade dem över 200 000 kronor. I Gävleborg/Norduppland låg de uppskattade förlusterna på runt 100 000 kronor. När det gäller skarven uppskattade yrkesfiskarna i de båda områdena sina förluster till några tiotals tusen kronor.

Höga staplar i diagrammen visar att yrkesfiskarna både i Västernorrland och Gävleborg/Norduppland upplever sälproblemen som mycket allvarliga.

I alla undersökta områden ansåg de svarande att jakt och liknande åtgärder för att minska sälstammen är de viktigaste för att komma till rätta med problemen, men betoningen på jakt var mindre bland de svenska fiskarna än bland kollegorna i de andra länderna.

I andra hand ville de svenska yrkesfiskarna använda skyddsjakt och andra sätt att skrämma bort sälar och skarvar från redskapen. Ungefär lika stort stöd fanns det för ekonomisk kompensation som ett sätt att möta problemen,

Rapporten, som är skriven på engelska, går att läsa här:

http://jukuri.luke.fi/bitstream/handle/10024/544854/luke_luobio_77_2019.pdf?sequence=1&isAllowed=y&fbclid=IwAR2cHrHn1ONAWu_p96PRGRVkDE6Ys_k_5dz9P6nTaV6ECfEaCCRfuQL6CPg

Fotografiet med skarvarna har jag lånat av min vän Roine Karlsson i Roslagen. Under ett par år arbetade vi tillsammans på Norrtelje Tidning

Vad ska vi använda strömmingen till?

Tillgången på strömming nära Östersjöns kuster har blivit allt mindre.

Sportfiskarna har uppmärksammat hur det lett till att storspiggen tagit över ekosystemet alltmer och slagit ut arter som är intressanta för det fiske de finner nöje i.

Kustfiskarna och sportfiskarna har upptäckt att de har gemensamma intressen och har glädjande nog börjat samarbeta, från att tidigare nog tyvärr sett varandra mer som konkurrenter.

Fler sälar och skarvar är viktiga förklaringar till den dåliga tillgången på strömmming, men när det gäller Bottenhavet så är frågan om de begränsade resurserna verkligen tål industrifiske av det slag som bedrivs i dag.

De största båtarna kan vid ett enda tillfälle dra upp tusen ton som körs till Danmark för att malas ner till foder som används i fiskodlingar.

Kustfiskare som varit med sedan 70-talet minns med fasa vad som hände åren efter att en stor armada av östtyska trålare låg här utanför kusten och drog upp gigantiska mängder. Det tog fyra år innan fisket återhämtade sig.

I höstas avslöjade Sveriges Radios program Kaliber att det storskaliga fisket genom fusk lyckas plocka upp betydligt mer än de kvoter som de tilldelats.

I samband med det gick kustfiskarna och sportfiskarna ut i en gemensam debattartikel i Expressen där de krävde att gränsen för trålning flyttas längre ut från kusten och att det införs fredade zooner där sill och strömming får möjlighet att växa till sig.

Se artikeln här: https://www.expressen.se/debatt/rovfisket-av-stromming-har-fatt-forodande-effekt/

Artikelförfattarna hänvisade till Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna som talar om att skapa ett mer hållbart fiske.

De som försvarar det storskaliga fisket och ser småskaligt fiske närmast som slöseri med både samhällets och naturens resurser, räknar sällan med de värden som kan skapas runt kustfisket.

Debattartikeln hävdade att det är ett bättre utnyttjande av resurserna om de istället för fiskmjöl kan ge förutsättningar för ett utbud av lokalt fångad fisk, utvecklat mathantverk, turismnäring och landsbygdsutveckling. Sportfisket är också det något som kan locka stora grupper av turister och bidra till landsbygdsutveckling, men inte om det slutar nappa.

På kustfiskarnas initiativ söker nu Nordanstigs kommun genom landsbygdsutvecklingsprogrammen Leader Mittland och Leader Gästrikebygden projektmedel till en förstudie kring fiskefria zooner.

Tanken är att hyra in en sakkunnig konsult som ska samla erfarenheter från andra delar av världen där liknande fredade zooner införts. Förstudien ska också inventera olika intressenters vilja/ovilja att medverka till att sådana skapas och undersöka vilka de juridiska förutsättningarna är.

Projektet är tänkt att avslutas med ett seminarium.

Fortfarande ett huvudproblem

Det här är mitt sjätte inlägg i bloggen. Många undrar kanske varför jag inte tidigare tagit upp sälproblemen.

En förklaring är att de funnits så länge. De flesta har säkert någon gång hört talas om hur en växande sälstam påverkat kustfisket i södra Norrland.

Det började redan i mitten av 80-talet, alltså för mer än 30 år sedan, men under lång tid var yrkesfiskarna och forskarna djupt oeniga. Forskarnas beräkningar visade inte på något större antal individer. En förklaring som jag fick till yrkesfiskarnas upplevelser var att sälar rörde sig fort och långa sträckor. Det skulle alltså vara samma sälar som syntes i stora samlingar lite varstans i Östersjön.

Kustfiskarna upplevde att storstadsbor påstod sig veta mer om deras vardag än de själva och förnekade dem att göra något åt sina problem.

En sak som till exempel provocerade var förstås att Naturhistoriska riksmuseet från början av 80-talet och 25 år framåt födde upp sälar i Forsmark i Norduppland och planterade ut dem längs den svenska kusten, samtidigt som yrkesfiskarna upplevde den stora ökningen.

Faktum är att förutsättningarna för ett stabilt skötfiske, alltså med stora strömmingsnät, i stort sett försvann, utom möjligen under vårens och försommarens lek, då tillgången på strömming är större.

Kustfiskarna fick se hur intelligenta sälarna var. Djuren lärde sig att känna igen båtarnas motorljud och följde efter till läggplatsen, där de sedan lade sig på patrull. Sälarna åt upp strömmingar som fastnade, men framför allt skrämde de bort hela stim som hade kunnat gå in i skötarna. En fångst på flera hundra kilo på ett skötlägg som fått vara i fred, byttes ut mot en handfull halva strömmingar.

Även lax- och sikfisket har drabbats hårt. Sälarna tog sig in i fällorna och åt upp fisken, men de kunde också komma åt fisken från utsidan.

Utvecklingen av sälsäkra fällor har gett goda resultat, men kvar finns problemet med sälar som ligger och vaktar vid ingången till fällan. Det är svårare att lösa.

Många och långa försök har gjorts med olika metoder att skrämma bort sälarna från både fällor och nät, men det arbetet har tyvärr inte varit så framgångsrikt.

Till slut blev det tillåtet med skyddsjakt vid fiskeredskap, men reglerna var så krångliga att det knappt sköts några sälar.

Numera finns det en större samsyn kring att det bör finnas jakt på säl. De lagliga möjligheterna har blivit större, men det gäller att få jägare som intresserar sig för jakten. Ett stort hinder är EU:s förbud mot att sälja sälprodukter, både från köttet och skinnet.

Om det förbudet kvarstår, tror jag det blir nödvändigt att införa en rejält tilltagen skottpeng, om man menar allvar med att det behövs en säljakt.

Det finns säkert en och annan sälhatare bland kustfiskarna, sådana som helst ser att sälen utrotas. De är i sådana fall ett fåtal. Nästan alla hoppas istället att jakt ska kunna förändra sälens beteende och få den att flytta längre ut i havet. Före mitten av 80-talet var det där ute yrkesfiskarna kunde se sälar.

Bilden i inlägget har jag lånat av Anna-Carin Westling, en av få aktiva säljägare. Hon har också en hemsida där hon skriver om sin verksamhet, sälar, jakt och kustfiskarnas situation, www.sealhunt.se .

Mycket obefogat krångel

I mitt förra blogg-inlägg försvarade jag yrkesfiskares rätt att själv bestämma hur mycket (eller lite) de behöver tjäna för att hålla på med sin verksamhet. Detsamma gäller alla småföretagare.

Det finns olika slag företagsstöd, som även yrkesfiskare kan få del av. Det kan vara väl använda pengar om det kan hjälpa till att utveckla livskraftig verksamhet som kan stå på egna ben. Jag hör inte till dem som tycker att olönsamma företag ska hållas vid liv med offentliga medel. En fri marknadsekonomi betyder emellertid för mig att det ska finnas stort utrymme för att driva näringsverksamhet på olika sätt,

Kustfiskare i södra Norrland upplever alltför ofta att kontroll-, avgifts- och regelsystem är anpassade till det storskaliga fisket, vilket gör att det småskaliga fisket missgynnas.

På samma sätt som inom andra branscher blir kontrollavgifter oproportionerliga, eftersom de bygger på principen att det kräver ungefär lika stor arbetsinsats av myndigheterna att kontrollera en liten verksamhet som en stor.

Till en början motarbetar systemet nyetablering. Den svenska fiskeflottan får inte bli större. Även om du bara tänker fiska yrkesmässigt med en liten femmetersbåt så måste du köpa rättigheter från någon skrotad båt. Båten behöver inte vara särskilt stor för att det ska handla om kostnader på flera hundra tusen kronor.

Och det är inte antalet båtar som ska hållas oförändrat, utan tonaget. Den som vill köpa en stor båt kan alltså köpa in rättigheter från en mängd mindre skrotade båtar. På det sättet minskar ju drastiskt antalet mindre båtar som kan nyetableras.

Speciellt för fisket är ju den rigorösa kontrollen för att säkerställa att inte mer fisk plockas upp än de bestämda fiskekvoterna. Det räcker att du fiskar lax med en liten femmetersbåt, så måste du rapportera i förväg vilken tid du ska åka ut för att fiska – och när du ska komma i land, Redan ute på havet måste du rapportera hur stor fångst du har. Om det inte sköts på rätt sätt väntar kännbara böter.

Sådan kontroll är kanske motiverad för stora båtar, men det administrativa krånglet kan knappast stå i proportion till hur mycket det småskaliga fisket kan överskrida kvoterna.

Det senaste tillskottet för yrkesfiskarna är den registeravgift på 2 500 kronor som Transportstyrelsen tar ut per år för varje fiskebåt. Då handlar det inte om några fartyg! Det räcker att båten är fem meter! Kustfiskarna i vårt område har ofta två båtar i olika storlekar för olika behov, ibland fler.

För varje båt ska det sedan upprättas ett egenkontrollprogram. Syftet är att garantera säkerheten, vilket naturligtvis är bra, men det innebär ännu en betungande administrativ uppgift för fiskaren som behöver all tid och kraft för att få sin verksamhet att gå ihop.

Förra året började hårdare regler att gälla för kustfisket i Bottenhavet, både vad gäller när, var och vad som får fiskas. Det positiva var konstaterandet att yrkesfisket inte egentligen behöver begränsas, eftersom det är så litet. Det är fritidsfisket som kan vara skadligt.

Kustfiskeplanen hade kunnat göra allt yrkesfiske fritt, men nu krävs ändå att yrkesfiskarna lägger ner arbete på att söka dispenser.. Det finns också utrymme för länsstyrelserna att frångå den princip som fastslås i planen.

Jag har svårt att överhuvudtaget förstå vitsen med alla dessa regler och avgifter för det mest småskaliga fisket. Jag håller med Dennis Bergman i Norrsundet och andra kustfiskare. Alla båtar under tolv meter borde kunna undantas från allt sådant!

Rätten att tjäna så mycket (eller så lite) man vill…

I början av 90-talet studerade jag vid journalisthögskolan i Göteborg. I samband med en övningsuppgift intervjuade jag en av de högsta företrädarna för hela Sveriges yrkesfiskarkår, men stationerad i min västsvenska studiestad.

Jag berättade att min familj fiskade i Hälsingland. Redan då, på den tiden, utbrast han:

-Det går väl inte att leva på fiske där!

Uppenbarligen klarade både min pappa och farbror det, snart också min bror.

Ungefär lika länge är det sedan den statliga utredningen Fisk och Fusk i princip dömde ut alla yrkesfiskare som skattesmitare, eftersom slutsatsen var att det inte gick att leva på de inkomster som de taxerade.

Jag visste att det gick. Kanske var yrkesfiskarna ett speciellt folk som accepterade en materiell levnadsnivå som andra människor aldrig skulle tolerera, men en viktig förklaring var också att de flesta hade ett redan betalt boende, fiskeutrustning och båtar, ärvt och färdigamorterat. Det kan vara ett hinder för dem som skulle vilja börja fiska, utan att verksamheten redan finns i familjen.

I den uppmärksammade tv-dokumentären om torskfiske dömde en företrädare för det storskaliga fisket ut kustfiskare som naiva bohemer som försökte leva på noll och intet.

För mig är ett sådant uttalande ett slag mot alla småföretagare, oavsett bransch! Jag anser att företagare själva måste få avgöra hur lönsam en verksamhet behöver vara. Det finns många småföretagare även inom andra branscher som nöjer sig med små inkomster. De kan istället se ett värde i att få arbeta med något de verkligen brinner för. Småföretag finns dessutom på landsbygden och kan vara en förutsättning för att kunna bo kvar där man vill leva sitt liv.

Men på samma sätt som bland andra småföretagare är jag övertygad om att småskaliga kustfiskare också kan vara riktigt lönsamt.

Det är rätt att Bottenhavet är tämligen fattigt på värdefulla fiskarter och det finns inte förutsättningar för mängdfiske på till exempel strömming.

Alldeles utanför älvarna går det att tjäna rätt mycket pengar på laxfiske, men säsongen för det fisket är mycket kort och de som fiskar lax behöver oftast kombinera det med annan verksamhet, kanske ett helt annat yrke.

I norra Norrland finns det lönsamma fisket efter siklöja, men licenssystemet gör att det nästan bara får bedrivas av lokala fiskare i det området. Eftersom fiskare från norra Norrland brukar åka söderut för att fiska strömming på vårarna, har fiskare från södra Norrland försökt få licens för siklöjfiske, men utan framgång.

Det är förädlingen och kopplingen till turismen som jag tror skapar möjlighet för en lönsamma och framgångsrika verksamheter med i södra Norrland.

Där tror jag det finns utrymme för mycket kreativitet och innovation. Det som behövs är driftiga företagare med framtidstro!

Det gick att ställa om!

Vem ligger egentligen bakom den här bloggen?

Det är den nystartade producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet, som organiserar yrkesfiskare, och andra som arbetar inom yrkesfiskarnas verksamheter, i norra Uppland, Gävleborg och Västernorrland.

Tidigare i år togs beslutet att avveckla producentorganisationen Gävlefisk, som nu under många år saknat verksamhet, men som en gång i tiden bildades för att hämta upp yrkesfiskarnas fångster och sköta försäljningen. En del förädling hade också Gävlefisk, bland annat en stor filémaskin för strömming i Gävle.

Nu bedrivs yrkesfisket i södra Norrland på ett helt annat sätt och behovet av en producent-organisation handlar mer om att bevaka yrkeskårens intressen gentemot myndigheter, sprida kunskap till allmänheten om vad kustfisket har att erbjuda och skapa opinion för att förbättra förutsättningarna för det småskaliga fisket.

Därav en sådan här blogg.

Vem är då jag som skriver bloggen och tar mig friheten att både tycka till och använda jagform?

Jag heter Joakim Westlund, arbetade som journalist i över 20 år och numera är politiskt aktiv.

Men framför allt är jag fiskarson och uppvuxen i Skärså fiskeläge utanför Söderhamn. Under 30- och 40-talen fanns där över 30 båtlag med minst två man i varje. Det var ett av Norrlands absolut största fiskelägen.

Jag känner naturligtvis till historien och har under mina egna 50 levnadsår kunnat följa utvecklingen på nära håll.

Redan under 50- och 60-talen krympte fiskarkåren rejält. Industrin gick på högvarv och kunde erbjuda den uppväxande generationen både bättre förtjänster och arbetsförhållanden.

Min pappa och farbror hörde till ett fåtal Skärsåbor som fortsatte med fisket och vågade satsa på dåtidens nymodigheter när de köpte en liten trålare.

Min bror började för 30 år sedan att fiska med dem som gymnasielärling. Då gick arbetet fortfarande till största delen ut på att fiska så mycket som möjligt (även om det även då fanns olika begränsningar). Sedan var det i princip bara att låta Gävlefisk hämta fångsterna och sköta resten.

De andra i fiskelaget avgick med ålderns rätt och till slut var brorsan den ende Skärsåfiskaren kvar. Gävlefisk försvann och han hade ingenstans att leverera sina fångster till grossist.

Men han är ett exempel på att det går att anpassa sig till de nya förutsättningarna. År 2000 byggde han ett ordentligt rökeri som han nu vuxit ur. I somras nyinvigde han rökeriet rejält utbyggt med separat butik, kök och kafédel.

De minskade fiskkvantiteterna har han kunnat kompensera med den egna förädlingsverksamheten. Numera arbetar både han och hans sambo heltid i verksamheten. De försörjer sig på det, även om det naturligtvis säsongsvis innebär enormt många arbetstimmar.

Yrkesfiskarna i södra Norrland kommer aldrig att bli lika många som för 70-80 år sedan. Utmaningen nu är att någon ska ta över efter de som med nödvändighet kommer att sluta de närmaste åren. Brorsan är 46 år, men hör tyvärr till undantagen. Medelåldern är annars hög i kåren.

Alla kan äta strömming i jul!

Alla kan äta strömming i jul!

Hur kan jag då uppmuntra människor att äta giftig fisk på sitt julbord?

Naturligtvis ska man ta forskarnas varningar på allvar, men när det gäller dioxin i strömming så tycker jag att allmänhetens rädsla fått helt andra proportioner än vad som egentligen sägs.

Det har alltid bara varit barn och kvinnor i fertil ålder som varit riskgrupper i Livmedelsverkets kostråd.

Övriga kan enligt samma kostråd äta strömming en gång i veckan. I dagens Sverige är det mycket få som ens är i närheten av en sådan konsumtion.

Men Livsmedelsverket uttalar inget totalförbud ens för riskgrupperna. Rekommendationen för dem är är högst två till tre gånger per år.

Alla svenskar kan alltså med myndighetens välsignelse äta strömming både på jul-, påsk- och midsommarbordet!

Livmedelsverket har regeringens uppdrag att informera befolkningen om riskerna, men när kostråden påverkar en hel bransch så mycket, tycker jag att Livsmedelsverket också borde ha en skyldighet att informera om den konsumtion som bedöms som ofarlig!

Pappers- och massaindustrin kräkte ut gifter i Bottenhavet och Bottenviken i mitten av 1900-talet. Även om industrin nästan kommit till rätta med sina utsläppsproblem, är det ju tyvärr så att mycket av gifterna finns kvar i havet.

Det har ändå funnits olika uppfattningar om hur höga halterna varit i fisken. Yrkesfiskarna själva har tagit prover och oberoende institut har visat på lägre nivåer än de officiella. Tyvärr har Livmedelsverket inte varit öppna för dialog. För ett antal år sedan skrev myndighetens företrädare till och med en insändare i lokalpress som avfärdade de avvikande resultaten med maktspråk och skrämselpropaganda.

Nu verkar alla ändå överens om att halterna sjunkit de senaste åren. Problemet är bara att de europeiska instanserna då lägligt är i färd med att sänker gränsvärdena, så att strömmingen och havslaxen trots den tydliga förbättringen inte klarar kraven.

Men bättre har det i alla fall blivit!