Vad ska vi använda strömmingen till?

Tillgången på strömming nära Östersjöns kuster har blivit allt mindre.

Sportfiskarna har uppmärksammat hur det lett till att storspiggen tagit över ekosystemet alltmer och slagit ut arter som är intressanta för det fiske de finner nöje i.

Kustfiskarna och sportfiskarna har upptäckt att de har gemensamma intressen och har glädjande nog börjat samarbeta, från att tidigare nog tyvärr sett varandra mer som konkurrenter.

Fler sälar och skarvar är viktiga förklaringar till den dåliga tillgången på strömmming, men när det gäller Bottenhavet så är frågan om de begränsade resurserna verkligen tål industrifiske av det slag som bedrivs i dag.

De största båtarna kan vid ett enda tillfälle dra upp tusen ton som körs till Danmark för att malas ner till foder som används i fiskodlingar.

Kustfiskare som varit med sedan 70-talet minns med fasa vad som hände åren efter att en stor armada av östtyska trålare låg här utanför kusten och drog upp gigantiska mängder. Det tog fyra år innan fisket återhämtade sig.

I höstas avslöjade Sveriges Radios program Kaliber att det storskaliga fisket genom fusk lyckas plocka upp betydligt mer än de kvoter som de tilldelats.

I samband med det gick kustfiskarna och sportfiskarna ut i en gemensam debattartikel i Expressen där de krävde att gränsen för trålning flyttas längre ut från kusten och att det införs fredade zooner där sill och strömming får möjlighet att växa till sig.

Se artikeln här: https://www.expressen.se/debatt/rovfisket-av-stromming-har-fatt-forodande-effekt/

Artikelförfattarna hänvisade till Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna som talar om att skapa ett mer hållbart fiske.

De som försvarar det storskaliga fisket och ser småskaligt fiske närmast som slöseri med både samhällets och naturens resurser, räknar sällan med de värden som kan skapas runt kustfisket.

Debattartikeln hävdade att det är ett bättre utnyttjande av resurserna om de istället för fiskmjöl kan ge förutsättningar för ett utbud av lokalt fångad fisk, utvecklat mathantverk, turismnäring och landsbygdsutveckling. Sportfisket är också det något som kan locka stora grupper av turister och bidra till landsbygdsutveckling, men inte om det slutar nappa.

På kustfiskarnas initiativ söker nu Nordanstigs kommun genom landsbygdsutvecklingsprogrammen Leader Mittland och Leader Gästrikebygden projektmedel till en förstudie kring fiskefria zooner.

Tanken är att hyra in en sakkunnig konsult som ska samla erfarenheter från andra delar av världen där liknande fredade zooner införts. Förstudien ska också inventera olika intressenters vilja/ovilja att medverka till att sådana skapas och undersöka vilka de juridiska förutsättningarna är.

Projektet är tänkt att avslutas med ett seminarium.

Fortfarande ett huvudproblem

Det här är mitt sjätte inlägg i bloggen. Många undrar kanske varför jag inte tidigare tagit upp sälproblemen.

En förklaring är att de funnits så länge. De flesta har säkert någon gång hört talas om hur en växande sälstam påverkat kustfisket i södra Norrland.

Det började redan i mitten av 80-talet, alltså för mer än 30 år sedan, men under lång tid var yrkesfiskarna och forskarna djupt oeniga. Forskarnas beräkningar visade inte på något större antal individer. En förklaring som jag fick till yrkesfiskarnas upplevelser var att sälar rörde sig fort och långa sträckor. Det skulle alltså vara samma sälar som syntes i stora samlingar lite varstans i Östersjön.

Kustfiskarna upplevde att storstadsbor påstod sig veta mer om deras vardag än de själva och förnekade dem att göra något åt sina problem.

En sak som till exempel provocerade var förstås att Naturhistoriska riksmuseet från början av 80-talet och 25 år framåt födde upp sälar i Forsmark i Norduppland och planterade ut dem längs den svenska kusten, samtidigt som yrkesfiskarna upplevde den stora ökningen.

Faktum är att förutsättningarna för ett stabilt skötfiske, alltså med stora strömmingsnät, i stort sett försvann, utom möjligen under vårens och försommarens lek, då tillgången på strömming är större.

Kustfiskarna fick se hur intelligenta sälarna var. Djuren lärde sig att känna igen båtarnas motorljud och följde efter till läggplatsen, där de sedan lade sig på patrull. Sälarna åt upp strömmingar som fastnade, men framför allt skrämde de bort hela stim som hade kunnat gå in i skötarna. En fångst på flera hundra kilo på ett skötlägg som fått vara i fred, byttes ut mot en handfull halva strömmingar.

Även lax- och sikfisket har drabbats hårt. Sälarna tog sig in i fällorna och åt upp fisken, men de kunde också komma åt fisken från utsidan.

Utvecklingen av sälsäkra fällor har gett goda resultat, men kvar finns problemet med sälar som ligger och vaktar vid ingången till fällan. Det är svårare att lösa.

Många och långa försök har gjorts med olika metoder att skrämma bort sälarna från både fällor och nät, men det arbetet har tyvärr inte varit så framgångsrikt.

Till slut blev det tillåtet med skyddsjakt vid fiskeredskap, men reglerna var så krångliga att det knappt sköts några sälar.

Numera finns det en större samsyn kring att det bör finnas jakt på säl. De lagliga möjligheterna har blivit större, men det gäller att få jägare som intresserar sig för jakten. Ett stort hinder är EU:s förbud mot att sälja sälprodukter, både från köttet och skinnet.

Om det förbudet kvarstår, tror jag det blir nödvändigt att införa en rejält tilltagen skottpeng, om man menar allvar med att det behövs en säljakt.

Det finns säkert en och annan sälhatare bland kustfiskarna, sådana som helst ser att sälen utrotas. De är i sådana fall ett fåtal. Nästan alla hoppas istället att jakt ska kunna förändra sälens beteende och få den att flytta längre ut i havet. Före mitten av 80-talet var det där ute yrkesfiskarna kunde se sälar.

Bilden i inlägget har jag lånat av Anna-Carin Westling, en av få aktiva säljägare. Hon har också en hemsida där hon skriver om sin verksamhet, sälar, jakt och kustfiskarnas situation, www.sealhunt.se .

Mycket obefogat krångel

I mitt förra blogg-inlägg försvarade jag yrkesfiskares rätt att själv bestämma hur mycket (eller lite) de behöver tjäna för att hålla på med sin verksamhet. Detsamma gäller alla småföretagare.

Det finns olika slag företagsstöd, som även yrkesfiskare kan få del av. Det kan vara väl använda pengar om det kan hjälpa till att utveckla livskraftig verksamhet som kan stå på egna ben. Jag hör inte till dem som tycker att olönsamma företag ska hållas vid liv med offentliga medel. En fri marknadsekonomi betyder emellertid för mig att det ska finnas stort utrymme för att driva näringsverksamhet på olika sätt,

Kustfiskare i södra Norrland upplever alltför ofta att kontroll-, avgifts- och regelsystem är anpassade till det storskaliga fisket, vilket gör att det småskaliga fisket missgynnas.

På samma sätt som inom andra branscher blir kontrollavgifter oproportionerliga, eftersom de bygger på principen att det kräver ungefär lika stor arbetsinsats av myndigheterna att kontrollera en liten verksamhet som en stor.

Till en början motarbetar systemet nyetablering. Den svenska fiskeflottan får inte bli större. Även om du bara tänker fiska yrkesmässigt med en liten femmetersbåt så måste du köpa rättigheter från någon skrotad båt. Båten behöver inte vara särskilt stor för att det ska handla om kostnader på flera hundra tusen kronor.

Och det är inte antalet båtar som ska hållas oförändrat, utan tonaget. Den som vill köpa en stor båt kan alltså köpa in rättigheter från en mängd mindre skrotade båtar. På det sättet minskar ju drastiskt antalet mindre båtar som kan nyetableras.

Speciellt för fisket är ju den rigorösa kontrollen för att säkerställa att inte mer fisk plockas upp än de bestämda fiskekvoterna. Det räcker att du fiskar lax med en liten femmetersbåt, så måste du rapportera i förväg vilken tid du ska åka ut för att fiska – och när du ska komma i land, Redan ute på havet måste du rapportera hur stor fångst du har. Om det inte sköts på rätt sätt väntar kännbara böter.

Sådan kontroll är kanske motiverad för stora båtar, men det administrativa krånglet kan knappast stå i proportion till hur mycket det småskaliga fisket kan överskrida kvoterna.

Det senaste tillskottet för yrkesfiskarna är den registeravgift på 2 500 kronor som Transportstyrelsen tar ut per år för varje fiskebåt. Då handlar det inte om några fartyg! Det räcker att båten är fem meter! Kustfiskarna i vårt område har ofta två båtar i olika storlekar för olika behov, ibland fler.

För varje båt ska det sedan upprättas ett egenkontrollprogram. Syftet är att garantera säkerheten, vilket naturligtvis är bra, men det innebär ännu en betungande administrativ uppgift för fiskaren som behöver all tid och kraft för att få sin verksamhet att gå ihop.

Förra året började hårdare regler att gälla för kustfisket i Bottenhavet, både vad gäller när, var och vad som får fiskas. Det positiva var konstaterandet att yrkesfisket inte egentligen behöver begränsas, eftersom det är så litet. Det är fritidsfisket som kan vara skadligt.

Kustfiskeplanen hade kunnat göra allt yrkesfiske fritt, men nu krävs ändå att yrkesfiskarna lägger ner arbete på att söka dispenser.. Det finns också utrymme för länsstyrelserna att frångå den princip som fastslås i planen.

Jag har svårt att överhuvudtaget förstå vitsen med alla dessa regler och avgifter för det mest småskaliga fisket. Jag håller med Dennis Bergman i Norrsundet och andra kustfiskare. Alla båtar under tolv meter borde kunna undantas från allt sådant!

Rätten att tjäna så mycket (eller så lite) man vill…

I början av 90-talet studerade jag vid journalisthögskolan i Göteborg. I samband med en övningsuppgift intervjuade jag en av de högsta företrädarna för hela Sveriges yrkesfiskarkår, men stationerad i min västsvenska studiestad.

Jag berättade att min familj fiskade i Hälsingland. Redan då, på den tiden, utbrast han:

-Det går väl inte att leva på fiske där!

Uppenbarligen klarade både min pappa och farbror det, snart också min bror.

Ungefär lika länge är det sedan den statliga utredningen Fisk och Fusk i princip dömde ut alla yrkesfiskare som skattesmitare, eftersom slutsatsen var att det inte gick att leva på de inkomster som de taxerade.

Jag visste att det gick. Kanske var yrkesfiskarna ett speciellt folk som accepterade en materiell levnadsnivå som andra människor aldrig skulle tolerera, men en viktig förklaring var också att de flesta hade ett redan betalt boende, fiskeutrustning och båtar, ärvt och färdigamorterat. Det kan vara ett hinder för dem som skulle vilja börja fiska, utan att verksamheten redan finns i familjen.

I den uppmärksammade tv-dokumentären om torskfiske dömde en företrädare för det storskaliga fisket ut kustfiskare som naiva bohemer som försökte leva på noll och intet.

För mig är ett sådant uttalande ett slag mot alla småföretagare, oavsett bransch! Jag anser att företagare själva måste få avgöra hur lönsam en verksamhet behöver vara. Det finns många småföretagare även inom andra branscher som nöjer sig med små inkomster. De kan istället se ett värde i att få arbeta med något de verkligen brinner för. Småföretag finns dessutom på landsbygden och kan vara en förutsättning för att kunna bo kvar där man vill leva sitt liv.

Men på samma sätt som bland andra småföretagare är jag övertygad om att småskaliga kustfiskare också kan vara riktigt lönsamt.

Det är rätt att Bottenhavet är tämligen fattigt på värdefulla fiskarter och det finns inte förutsättningar för mängdfiske på till exempel strömming.

Alldeles utanför älvarna går det att tjäna rätt mycket pengar på laxfiske, men säsongen för det fisket är mycket kort och de som fiskar lax behöver oftast kombinera det med annan verksamhet, kanske ett helt annat yrke.

I norra Norrland finns det lönsamma fisket efter siklöja, men licenssystemet gör att det nästan bara får bedrivas av lokala fiskare i det området. Eftersom fiskare från norra Norrland brukar åka söderut för att fiska strömming på vårarna, har fiskare från södra Norrland försökt få licens för siklöjfiske, men utan framgång.

Det är förädlingen och kopplingen till turismen som jag tror skapar möjlighet för en lönsamma och framgångsrika verksamheter med i södra Norrland.

Där tror jag det finns utrymme för mycket kreativitet och innovation. Det som behövs är driftiga företagare med framtidstro!

Det gick att ställa om!

Vem ligger egentligen bakom den här bloggen?

Det är den nystartade producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet, som organiserar yrkesfiskare, och andra som arbetar inom yrkesfiskarnas verksamheter, i norra Uppland, Gävleborg och Västernorrland.

Tidigare i år togs beslutet att avveckla producentorganisationen Gävlefisk, som nu under många år saknat verksamhet, men som en gång i tiden bildades för att hämta upp yrkesfiskarnas fångster och sköta försäljningen. En del förädling hade också Gävlefisk, bland annat en stor filémaskin för strömming i Gävle.

Nu bedrivs yrkesfisket i södra Norrland på ett helt annat sätt och behovet av en producent-organisation handlar mer om att bevaka yrkeskårens intressen gentemot myndigheter, sprida kunskap till allmänheten om vad kustfisket har att erbjuda och skapa opinion för att förbättra förutsättningarna för det småskaliga fisket.

Därav en sådan här blogg.

Vem är då jag som skriver bloggen och tar mig friheten att både tycka till och använda jagform?

Jag heter Joakim Westlund, arbetade som journalist i över 20 år och numera är politiskt aktiv.

Men framför allt är jag fiskarson och uppvuxen i Skärså fiskeläge utanför Söderhamn. Under 30- och 40-talen fanns där över 30 båtlag med minst två man i varje. Det var ett av Norrlands absolut största fiskelägen.

Jag känner naturligtvis till historien och har under mina egna 50 levnadsår kunnat följa utvecklingen på nära håll.

Redan under 50- och 60-talen krympte fiskarkåren rejält. Industrin gick på högvarv och kunde erbjuda den uppväxande generationen både bättre förtjänster och arbetsförhållanden.

Min pappa och farbror hörde till ett fåtal Skärsåbor som fortsatte med fisket och vågade satsa på dåtidens nymodigheter när de köpte en liten trålare.

Min bror började för 30 år sedan att fiska med dem som gymnasielärling. Då gick arbetet fortfarande till största delen ut på att fiska så mycket som möjligt (även om det även då fanns olika begränsningar). Sedan var det i princip bara att låta Gävlefisk hämta fångsterna och sköta resten.

De andra i fiskelaget avgick med ålderns rätt och till slut var brorsan den ende Skärsåfiskaren kvar. Gävlefisk försvann och han hade ingenstans att leverera sina fångster till grossist.

Men han är ett exempel på att det går att anpassa sig till de nya förutsättningarna. År 2000 byggde han ett ordentligt rökeri som han nu vuxit ur. I somras nyinvigde han rökeriet rejält utbyggt med separat butik, kök och kafédel.

De minskade fiskkvantiteterna har han kunnat kompensera med den egna förädlingsverksamheten. Numera arbetar både han och hans sambo heltid i verksamheten. De försörjer sig på det, även om det naturligtvis säsongsvis innebär enormt många arbetstimmar.

Yrkesfiskarna i södra Norrland kommer aldrig att bli lika många som för 70-80 år sedan. Utmaningen nu är att någon ska ta över efter de som med nödvändighet kommer att sluta de närmaste åren. Brorsan är 46 år, men hör tyvärr till undantagen. Medelåldern är annars hög i kåren.

Alla kan äta strömming i jul!

Alla kan äta strömming i jul!

Hur kan jag då uppmuntra människor att äta giftig fisk på sitt julbord?

Naturligtvis ska man ta forskarnas varningar på allvar, men när det gäller dioxin i strömming så tycker jag att allmänhetens rädsla fått helt andra proportioner än vad som egentligen sägs.

Det har alltid bara varit barn och kvinnor i fertil ålder som varit riskgrupper i Livmedelsverkets kostråd.

Övriga kan enligt samma kostråd äta strömming en gång i veckan. I dagens Sverige är det mycket få som ens är i närheten av en sådan konsumtion.

Men Livsmedelsverket uttalar inget totalförbud ens för riskgrupperna. Rekommendationen för dem är är högst två till tre gånger per år.

Alla svenskar kan alltså med myndighetens välsignelse äta strömming både på jul-, påsk- och midsommarbordet!

Livmedelsverket har regeringens uppdrag att informera befolkningen om riskerna, men när kostråden påverkar en hel bransch så mycket, tycker jag att Livsmedelsverket också borde ha en skyldighet att informera om den konsumtion som bedöms som ofarlig!

Pappers- och massaindustrin kräkte ut gifter i Bottenhavet och Bottenviken i mitten av 1900-talet. Även om industrin nästan kommit till rätta med sina utsläppsproblem, är det ju tyvärr så att mycket av gifterna finns kvar i havet.

Det har ändå funnits olika uppfattningar om hur höga halterna varit i fisken. Yrkesfiskarna själva har tagit prover och oberoende institut har visat på lägre nivåer än de officiella. Tyvärr har Livmedelsverket inte varit öppna för dialog. För ett antal år sedan skrev myndighetens företrädare till och med en insändare i lokalpress som avfärdade de avvikande resultaten med maktspråk och skrämselpropaganda.

Nu verkar alla ändå överens om att halterna sjunkit de senaste åren. Problemet är bara att de europeiska instanserna då lägligt är i färd med att sänker gränsvärdena, så att strömmingen och havslaxen trots den tydliga förbättringen inte klarar kraven.

Men bättre har det i alla fall blivit!

Ingen vanlig sill!

Julborden dukas nu upp.

Tidpunkten kunde knappast vara bättre vald för att starta en ny blogg om det småskaliga kustnära fisket i södra Norrland!

Inlagda sillar med alla tänkbara smaker trängs på våra julbord, men de traditionella strömmingsrätterna är ofta något annat, lökströmming, rullströmming, strömmingsflundra, böckling, gravad strömming, kaviarströmming, strömmingslåda…

Strömming var ju för drygt 50 år sedan en viktig del av matkulturen i större delar av Sverige, men alla känner inte till att strömming i stort sett bara går att fiska i Bottenhavet och Bottenviken, jämfört med sill som ju finns i stora mängder i världshaven.

Bland dem som känner till den geografiska begränsningen, finns ändå missuppfattningen att strömming bara är ett annat namn för sill. Ibland serveras stekt strömming på lunchrestaurangen och jag måste fråga om det verkligen är strömming, för det ser ut som sill och smakar sill. Det värsta jag sett är livsmedelsbutiken i Hälsingland som annonserade om Västkustströmming!

Även om strömming och sill i dag räknas som samma art, skiljer sig strömming på flera sätt från vanlig sill. Den är anpassad till Bottenhavets lägre salthalt. Den är mindre och framför allt magrare än den vanliga sillen. Du kan läsa mer på: https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/djur/fiskar/sillellerstromming.216.html

Det är förstås svårt att säga exakt var gränsen för strömmingen går. Förr sas det att gränsen mellan sill och strömming gick vid Kalmarsund. När strömming blev ett skyddat varumärke, så sattes kravet att den skulle vara fiskad från Ålands hav och norrut i Östersjön.

Ibland kan jag förstå varför affärer och restauranger marknadsför sill som exklusivare strömming. Visst finns det storskaligt trålfiske en bit ut från Södra Norrlandskusten, men den strömmingen använts bara till fiskmjöl. Det är nästan omöjligt att få tag i storskaligt fiskad och filead strömming. Den kan möjligen importeras från Finland.

Så om vi vill ha strömming på julbordet, så behöver vi det norrländska, småskaliga, kustnära fisket!

Yrkesfiskarna är också själva med och håller mattraditionen vid liv, eftersom nästan alla har sin egen förädlingsverksamhet. I höst hölls SM i Mathantverk i Högbo, Gästrikland och flera fiskare i det här området erövrade medaljer för sina produkter.

Med den här bloggen vill vi lyfta fram det småskaliga, kustnära fiskets betydelse och utvecklingspotential, samtidigt som vi vill visa på de hinder som hotar att istället ta död på en liten yrkeskår.