Bra försäljning men dåligt strömmingsfiske

Som många andra lokala livsmedelsproducenter och representanter för besöksnäringen, kan kustfiskarna vid Bottenhavet se tillbaka på en pandemi-sommar där försäljning varit över förväntan god.

Däremot har det varit sämre med strömmingsfångsterna.

Häromveckan konstaterade fiskaren Tomas Karlsson i ett av mina blogginlägg att det storskaliga fisket i år redan i juni hade fiskat upp hela sin kvot i Bottenhavet

Det skulle kunna tyda på en bättre tillgång på strömming.

-Vi kustfiskare har en annan bild. Vi har alla haft ett sämre fiske i år, säger Carl-Åke Wallin från Stocka norr om Hudiksvall, ordförande i Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet.

-Vi har inte alls fått de mängder vi skulle behöva. Det finns ingen strömming att fiska, säger Dennis Bergman från Norrsundet norr om Gävle.

-Lekfisket var väl som vanligt, men det är nu under slutet av sommaren som det varit sämre, säger Lars-Ivan Hållstrand från Hästskär i norra Uppland.

-Jag tycker lekfisket var väldigt ojämnt i år, säger Mats Jonsson i Lönnångersfjärden norr om Hudiksvall. Det var så olika från dag till dag.

-Jag har haft stora problem med säl i sommar, säger Mika Pastinen från Husum, Ångermanland.

För första gången sedan början av pandemin kunde styrelsen för Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet förra veckan träffas fysiskt. Uppslutningen var hundraprocentig, åtta deltagare inklusive de två suppleanterna och projektledaren för Kustfiskare-lyftet.

Vid ett telefonmöte i våras beslutade styrelsen att göra en begäran om att på något sätt få förvalta eller förfoga över den kustkvot och den regionala kvot som finns för den här sträckan, så att områdets egna fiskare i första hand skulle få utnyttja den.

Fiskare från andra områden skulle kunna släppas in först när det blev tydligt att de lokala fiskarna själv inte skulle fiska slut på kvoten.

De stora industritrålarna, som fiskar på kvoten längre ut, får ju en tilldelning per båt av kvoten. Den kan de till och med sälja vidare.

Det kom ingen positiv respons på producentorganisationens brev, även om svaret sa att det arbetas med förslag för hur man ska kunna öka det lokala inflytandet över förvaltningen av kvoterna. Länsstyrelsen i Jönköping har gjort en utredning.

Styrelsen fick vid sitt sammanträde också en redovisning av den förstudie som gjorts av Nordanstigs kommuns projekt Kustfiskare-lyftet, för att undersöka förutsättningarna för ett fiskefritt område i Bottenhavet. Jag kommer att berätta mer om förstudien här i bloggen senare, men styrelsens slutsats var att vi måste försöka påverka så att mer forskning kommer igång om strömmingens situation i Bottenhavet, för att fördjupa beslutsunderlaget.

Styrelsen beslutade också att skicka in synpunkter på de två vindkraftparkerna Gretas Klackar 2 och Utposten 2 som planeras i vattnen utanför Söderhamns och Gävle kommuner. Producentorganisationen konstaterar att alla de föreslagna kabeldragningarna kommer att påverka de fiskevatten som kustfiskarna är helt beroende av.

När det gäller anläggandet av själva vindkraftparkerna oroas kustfiskarna över negativ påverkan på lekplatser och vandringsvägar.

Hot mot både sportfiske och kustnära yrkesfiske

Sportfiskarna och Kustfiskarna i Bottenhavet har på senare år insett att de har gemensamma intressen.

Förekomsten av storspigg har ökat explosionsartat. Spiggen slår ut arter som sportfiskarna är intresserade av, framför allt abborre och gädda.

Spiggens ökning kan sannolikt kopplas till att det inte längre finns lika mycket stor strömming i Bottenhavet, eftersom strömmingen är helt dominerande och ”motorn” i Bottenhavets ekosystem.

Därför kom organisationen Sportfiskarna, i samarbete med Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet, i början av sommaren med en rapport om Strömmingfisket i södra Bottenhavet. https://www.sportfiskarna.se/portals/sportfiskarna/PDF/Miljo/Str%C3%B6mmingsfisket%20i%20S%C3%B6dra%20Bottenhavet%202020.pdf?ver=2020-06-11-170446-333

Båda organisationerna är kritiska mot att internationella havsforskningsrådet ICES, som på vetenskaplig grund ska avgöra hur mycket som kan fiskas i olika områden, ser strömmingen som ett enda bestånd. Det finns pågående forskning som tydligt pekar mot att det istället finns lokala bestånd, som kan slås ut om fisket på det blir för hårt.

Även om det inte är helt fastslaget borde försiktighetsprincipen gälla, eftersom skadorna inte går att reparera om den nya forskningen visar sig stämma.

Medellängden på den fångade strömmingen i Bottenhavet har de senaste 15 åren minskat från 20 till 14 centimeter, konstaterar rapporten.

För industrifisket, som nästan helt är inriktat på foderproduktion, har det ingen betydelse om strömmingarna är små. För det kustnära fisket är det däremot nödvändigt att strömmingen är tillräckligt stor, om den ska gå att filea, röka till böckling, göra sotare av och så vidare.

Ett omfattande fiske som tar upp mycket småströmming, gör naturligtvis att den inte hinner växa sig lika stor. Forskning visar att strömmingen i Bottenhavet sedan 1990 blivit könsmogen mycket tidigare.

Ett argument som ofta använts för att försvara industrifisket är att det inte är bottentrålning. Att dra trålen efter botten ser många som ett miljöhot, eftersom det kan förstöra bottnarnas ekosystem.

Samma fiske som i svensk statistik kallas ”pelagisk trålning” och påstås vara fiske med flyttrål, klassas i finsk statistik som bottentrålning.

Industrifisket bedrivs mest vintertid och då står strömming oftast mycket nära bottnen, konstaterar rapporten. Vid industrifiskets landningar i Norrsundet utanför Gävle finns varje år ett par ton bifångster av simpa och tånglake, som är mycket bottenbundna arter.

Förespråkare för det storskaliga industrifisket hävdar att sälen i princip står för alla kustfiskets problem i Bottenhavet. Sälen innebär helt rätt på flera sätt ett stort problem för det kustnära fisket. Den både skrämmer bort fisk från redskap och förstör redskap, men enligt en rapport från 2018 som Sportfiskarna hänvisar till, äter sälarna bara en tiondel så mycket strömming som dagens fiske tar upp. En slutsats blir därför att det storskaliga fiskets påverkan på bestånden alltså är betydligt större än sälens.

Lars Ljunggren, biolog på Sportfiskarna Region Norr i Gävle, ansvarar för rapporten.

 -Vår sammanställning visar att sälen konsumerar ungefär tio gånger mer strömming än det kustnära fisket. Såväl kustfiskarna som sportfiskarna vill se en mer balanserad förvaltning av både säl och skarv. Men i sammanhanget så ska man vara medveten om att industrifiskets fångster är cirka tio gånger högre än sälens konsumtion av strömming. Det sätter fingret på var det egentliga problemet är, säger han.

Tomas nysatsar på kustfisket

Nästa år räknar Tomas Karlsson utanför Gävle med att kunna försörja sig helt på fiske igen, den här gången åter på bara kustfiske.

-Jag har varit till Gotland och köpt en rätt modern strömmingsfilémaskin. Nu ställer jag iordning lokaler som jag ska kunna få godkända för livsmedelsproduktion. Så det är strömmingsfisket som jag ska utveckla. Jag har en hel del kunder häromkring som köper. Jag tänker steka och göra inläggningar. Sedan får vi se om det går att sälja strömmingsfilé till Stockholm.

Någon rökeriverksamhet har han inte räknar med.

-Nä, jag har gjort det valet. Det blir svårt att hinna med när man arbetar ensam.

Det är med skötar, alltså nät, som Tomas ska fiska strömmingen, åtminstone till att börja med.

-Jag har lite funderingar på att skaffa en mindre trålbåt, men det är inget som är klart.

Sedan 2018 har Tomas kombinerat sitt fiske, främst laxfiske vid Dalälven, med saneringsarbete i skärgården efter ett stort utsläpp av tallolja från Stora Enzos fabrik. Det arbetet är nu snart slutfört.

-Laxfisket vid Dalälven har i år varit det bästa sedan 2013, men sånt går ju upp och ner från år till år.

I början av 90-talet försörjde sig Tomas också helt på kustfiske, mycket efter sik, tillsammans med lax, strömming och aborre.

-1995 började sälen komma hit och höll sig vid sikens lekplatser. Så 1995-1998 skedde en drastisk minskning av siken.

2005-2018 fiskade Tomas med storskaligt trålfiske, även sådant som var inriktat mot fiskmjölsproduktion.

-Under den tiden tjänade vi rätt bra. Bottenhavet tål nog rätt mycket. Om fisket är hårt under en period så återhämtar sig bestånden efter en tid om det upphör. I långa loppet tror jag ändå inte att vi kan fortsätta med det fiske som sker i dag. Det behövs nog också att det finns mer fisk kvar längre ut i havet, för att sälen inte ska hålla sig lika mycket nära kusten.

Tomas Karlsson tycker att det borde finnas en maxgräns på 24 meters längd för båtar som ska fiska i Bottenhavet och han är positiv till förslaget om fiskefria zoner som den nya producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet driver.

-Samtidigt tycker jag att vi lyckades få till en hel del förbättringar under den tid Gävlefisk fanns kvar.

Tomas Karlsson var ordförande för den nu avvecklade producentorganisationen.

-Det var väl inte bara vår förtjänst, men vi var med och påverkade och kvoterna minskades från 140 000 ton till 60 000 ton. 60 000 ton var ju kvoter som vi hade här på 90-talet. Och jag har hört från dem som fortfarande håller på, att fisket blivit bättre. I år fiskade de ju slut på kvoten redan i juni. Nu är det bara kustkvoten som finns kvar.

Hållbarhetsmärkning chockar kustfiskarna

Under sommaren har projektet Kustfiskare-lyftet färdigställt tre korta filmer som vill visa olika aspekter av kustfiskarnas liv och verksamhet..

En av filmerna lyfter fram det som kustfiskarna i Bottenhavet anser behöver göras politiskt för att förbättra förutsättningarna för ett kustnära småskaligt fiske i Bottenhavet. Den filmen kan du se här nu.

Kusinerna Dennis och Magnus Bergman ser industritrålningen med sina gigantiska fångster till fiskmjöl som ett av de allvarligaste hoten mot strömmingsbeståndet i det rätt lilla och avgränsade vatten som Bottenhavet är.

Den åsikten har ju framförts tidigare här i bloggen, senast i inlägget https://www.kustfiskarna.se/2020/06/08/minnet-av-fiskekriget-skrammer/ . Vi har också berättat om den debattartikel som kustfiskare skrev förra året tillsammans med Sportfiskarna och krögare, https://www.kustfiskarna.se/2020/02/18/vad-ska-vi-anvanda-strommmingen-till/ .

Själv var jag i början av sommaren med och undertecknade en debattartikel i frågan tillsammans med två centerpartistiska partikamrater, https://www.arbetarbladet.se/artikel/debatt-regeringen-maste-stoppa-jattetralarna-i-skargarden-1?fbclid=IwAR3MTrcinOn7Xz7Yhy_k8rBN-3yHfsyxWKSeQo2TLyINKMoAc7b09Jwxs8A .

Kustfiskarna i Bottenhavet och många andra blev därför ytterst förvånade och provocerade när nyheten kom att organisationen MSC från och med den 1 juli certifierat industrifisket till fiskmjöl som ett hållbart fiske.

Ingenstans i pressmeddelandet från MSC finns det något resonemang kring hur fisket påverkar det ekologiska systemet, framför allt i Bottenhavet, men också i Östersjön. https://www.msc.org/se/press/pressmeddelanden/sveriges-st%C3%B6rsta-fiske-msc-certifierat

Östersjöinsitutet, som är knutet till Stockholms universitet, har publicerat en intervju där MSC:s programdirektör Linnea Engström, tidigare EU-parlamentariker för Miljöpartiet, försvarar beslutet. https://balticeye.org/sv/hallbart-fiske/msc-markt-sillfiske/

-Jag tror vi måste tänka om och först se till att havets ekosystem fungerar, säger Carl-Åke Wallin, ordförande för Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet. Sen måste vi balansera uttagen av vår- och höstlekande strömming. Nu är den vårlekande strömmingen minskande efter hela bottenhavskusten upp till Härnösand, vilket då bidrar till att andra arter också minskar. HAV-myndigheten måste nu ge SLU i uppdrag att titta på detta snarast. Om nu MSC och det pelagiska fisket är seriösa och så bör de också ställa samma krav. Ett stort ansvar vilar också på Miljöpartiets tidigare EU palementariker Linnea Engström, numera programdirektör för MSC.

I Sveriges Radios miljöprogram Klotet sa forskare tidigare i våras att det samlade sillbeståndet i världshaven med ganska stor säkerhet inte är hotat, men att mycket talar för att det utvecklats lokala, avskilda bestånd som hotas om det fiskas hårt på dem. https://sverigesradio.se/avsnitt/1502895 .

Det storskaliga fiskets förespråkare har som sitt främsta argument att fisket är hållbart är klimataspekten, eftersom så stora mängder fisk dras upp per fiskeresa. Klimatavtrycket per kilo ska därför bli lågt. Stockholms skärgårdsregionråd Gustav Hemming har engagerat sig i frågan om industrifisket och sa i mitt blogginlägg https://www.kustfiskarna.se/2020/03/23/han-tror-pa-politikens-mojligheter/ i våras,

 -Industrifisket hävdar att det är mer energieffektivt och klimatfrågan är alltid viktig, men just när det gäller fiske så är ekologin den viktigaste miljöfrågan. Man kan inte lösa ett miljöproblem genom att förvärra ett annat.

Carl-Åke Wallin tvivlar skarpt på att det här industrifisket är så klimatsmart som det påstås när man endast tillvaratar 25 procent av fisken. De övriga 75 procenten kokas bort.

-Man måste se till hela produktionskedjan. Först de långa transporterna till fiskmjölsfabriken i Danmark. Strömmingen härifrån landas i Norrsundet utanför Gävle och körs sedan dit. Sedan ska det köras till fiskodlingarna i Norge där man i bästa fall får ut 80 procent färdigt fiskkött av fiskmjölet. Jag vet inte om MSC räknar med det i sina bedömningar, säger han.

Mika satsar med både ny båt och butik

Den som passerar Husum i Ångermanland i sommar kommer att kunna handla i en ny fiskbutik.

Kustfiskaren Mika Pastinen bygger den där han har sin förädlingsverksamhet, inne i Husums samhälle, mitt emot ishallen,

-Så det är den hel del trafik som kör förbi där, säger han.

Det är inte så långt från E4 heller, bara ungefär 300 meter

Mika räknar med att kunna öppna i juli.

-Jag är i stort sett färdig, men jag hinner nog inte till midsommar, säger han när jag pratar med honom i början av juni. En elektriker ska dit och så ska det sista ställas iordning. Jag kommer inte att satsa så mycket på butiken i år. Det blir mer nästa år.

Butiken är inte den enda nyinvesteringen i Mikas fiskeföretag det här året.

-Jag har byggt en ny båt i vinter också. Den är större och modernare än den jag hade tidigare, åtta meter, men helt öppen. Det är en sådan jag har behov av för mitt fiske.

Rökt sik är ju för många en eftertraktad produkt och i Mikas fiskevatten är tillgången god. Även den här säsongen har börjat med bra fångster.

-Jag har så kallade push up-fällor och nu har jag börjat med den här säsongens nätfiske också.

Det är sik han röker. Annan fisk filéar han, som aborre, lax och strömming.

-Jag har provat att röka böckling också, men jag har inte fått till receptet.

Än så länge, när han inte har en egen butik, säljer han stor del av sin fångst till restauranger.

-Sedan är jag leverantör av strömming till Röda Ulvens surströmmingssalteri. Och lax har jag sålt en hel del på export till Finland.

1998 flyttade han, den här gången, från Finland till Sverige. 2001 skaffade han fiskelicens och började fiska yrkesmässigt.

-Men man kan säga att jag varit fiskebranschen sen jag var fem år, säger Mika som fyllde 51 i våras. Som förskolebarn åkte jag varje dag med fiskbilen och som barn var jag sedan mycket på fiskemarknaden hemma i Vasa, när den fanns. Där fick jag se hur de gjorde allt, lade in lutfisk och allt möjligt. Efter det har jag hela livet hållt på med fiske.

Nu är inte fisket det enda Mika försörjer sig på. Han arbetar heltid på bruket i Husum. Det är skiftgångens ofta återkommande lediga veckor som möjliggör fiskeverksamheten.

-Man måste ju ha något att göra då också, säger han.

Butiken räknar han med att inte bara ska ge arbete åt honom själv.

-Nä, jag kan väl inte sköta allt själv. Där räknar jag med att mina döttrar ska jobba. De är 15 och 17 år gamla. Sedan har jag också en pensionär anställd.

Minnet av ”fiskekriget” skrämmer

Motståndet och protesterna ökar mot det storskaliga industrifisket i Bottenhavet och norra Östersjön.

De äldre Kustfiskarna i Bottenhavet har egna erfarenheter av hur storskaligt fiske kan dammsuga Bottenhavet och göra strömmingsfiske i det närmaste omöjligt för flera år framåt.

Före julhelgen 1975 siktades en östtysk armada med ett 40-tal trålare och tre moderfartyg utanför södra Norrlandskusten.

Redan i början av januari 1976 träffade Hälsinge-Kuriren fiskarbröderna Sune, Urban och Stefan Jonsson som kände stor oro för vad konsekvenserna skulle bli av konkurrens från statsägda båtar från kommunistlandet på andra sidan Östersjön, trots att de höll sig på internationellt vatten, minst tolv sjömil utanför svenska kusten.

-Det här kommer att bli vår död, sa Sune Jonsson.

Båtarna var tre gånger större än bröderna Jonssons egna trålare. Rena ”fiskekriget” var artikelns rubrik.

Året därpå hade bröderna Jonsson skaffat en ny båt.

-Vi provade att fiska här hemma på hösten, men det var dåligt fiske, så året därpå åkte vi ner och fiskade i Stockholm och sedan var vi nere i Blekinge också. Det var fyra eller fem år som vi var borta och fiskade. Fisket var dåligt här hemma under de åren, men hur mycket det berodde på att de där östtyskarna, är väl svårt att säga, säger Sune Jonsson.

Carl-Åke Wallin var redan då aktiv yrkesfiskare på en mindre trålare.

-Vi som blev kvar hemma här fick ju gå nära land och försöka hitta det lilla som fanns kvar. Vi var inte ute på Eystrasaltbanken på flera år.

Den ekonomiska föreningen Gävlefisks årsredovisningar från 1976 och 1977 visar vad som hände med strömmingsfisket i Bottenhavet under mitten av 70-talet.

1975 landades och såldes 5,1 miljoner kilo av Gävlefisks medlemmar längs kusten från norra Uppland till och med Västerbotten. 1976 hade fångsterna minskat till 4 miljoner kilo, alltså en minskningen med över 20 procent. ”Det intensiva fisket som bedrevs av polska och östtyska trålare i södra Bottenhavet hösten 1975, bedöms vara förklaringen till den svaga tillgång som dessa vatten numera uppvisar. Framtiden för ett lönsamt Norrlandsfiske är därmed fortfarande mycket oviss.” står det i årsredovisningen för 1976.

Det skulle bli ännu sämre. Året därpå landade Gävlefisks medlemmar bara 2,7 miljoner kilo. På två år hade strömmingsfångsterna nästan halverats.”För många av våra medlemmar har detta medfört betydande ekonomiska påfrestningar” står det i årsredovisningen för 1977.

-Ändå är statistiken från Gävlefisk missvisande för Bottenhavet. Egentligen var tappet ännu större. Fram till 1976 tog Gävlefisk bara emot fångster från Bottenhavet. Från och med 1977 började Gävlefisk att också ta hem medlemmarnas fångster från Gräddö och Nynäshamn, säger Carl-Åke Wallin.

Han är fortfarande aktiv kustfiskare och ordförande för Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet. Vid sidan av säl, skarv och omfattande regelkrångel, ser han det storskaliga industrifisket till fiskmjöl som ett av de största hoten mot kustfisket i Bottenhavet.

-När det var som flest trålare längs den här kuststräckan så fiskade vi fem miljoner kilo per år och det klarade Bottenhavet, säger han.

Han började fiska på heltid 1970 med 55-fotstrålaren Rönnskär.

-Då såg året ungefär ut så här: Vintrarna fiskade vi bottentrål på Sylen eller utanför Storjungfrun, om det var isfritt. Annars var det tvåbåtsflyttrål i Nynäshamn. I mitten av maj slog vi stopp för att måla och göra annat underhåll på båten. I början av juli startade vi med ett mellanvattensfiske med flyttrål där brytningen mellan kallt och varmt vatten bestämde djupet där vi fiskade. Detta fiske pågick ungefär till mitten av oktober då var det åter dags att ta fram bottentrålen och bege sig ut till Eystrasaltbanken.

Det är det mellanvattensfisket som Carl-Åke säger försvann under åren 1975 till 1980.

-Sen återkom det fram till 1999. Då upphörde det på nytt. Att det har ett samband med ett hårt fisketryck känns för mig mycket sannolikt. Det är nu litet och har så varit de senaste 15 åren. Det finns inga tecken på att det blir större, Samma förhållande var det under åren efter östtyskarnas fiske.

Fem miljoner kilo var alltså det Gävlefisk landade 1975, före nedgången som beskrivits här ovan,

Den stora skillnaden jämfört med för några decennier sedan, är att det finska fisket ökat, säger Carl-Åke Wallin.

-Jag tror vi kan ha ett industrifiske, men inte så omfattande som i dag. För vi måste se till att havet och kusten mår bra, för det är de rikliga strömmingslekarna som föder många andra arter.

Om det ska finnas säl och skarv efter kusten, så måste även industrifisket dela med sig, anser han.

-Förr så var det bara ett fåtal finska båtar, från Åland, som fiskade här utanför. Efter EU-inträdet 1994 fick finnarna mycket pengar från EU som gjorde att de kunde köpa flera stora båtar. Tidigare fiskade de mest närmare land. Det är väl det fisket som flyttat ut.

Prishöjningen på fiskmjöl har naturligtvis bidragit till ett ökat industrifiske och EU s ide om att begränsa fisket med fiskerättigheter blir bara ett hinder för nyetablering och för konsumtionsfiske, anser Carl-Åke Wallin.

I nuläget finns det 15 större finsk-registrerade trålare som fiskar rätt nära den svenska Bottenhavs-kusten. Av dem är nio estniskt ägda och en svenskägd.

-Det bör också nämnas att Estland fått EU-stöd för att skrota sin fiskeflotta. Detta stöd har då ibland hjälpt till att köpa in sig i det finska fisket. Vår förvaltande myndighet har sedan vi genom ett EES/EFTA avtal fick minskade fiskevatten i Nordsjön för vana att flytta västkustens problem vidare, vilket vi nu ser i bristen på torsk. I Östersjön har exempelvis många bidrag betalats ut till torskrensmaskiner för att styra om fisket.

Se Bottenhavet som ett innanhav där fiskarna inte växer så fort, är Carl-Åke Wallins åsikt.

-Låt verkligheten styra, inte några uppskattningar bara för att fångsterna ökar. Det gör de ju tack vare en ökad tråltid, finmaskiga trålar och större motorer.

Han är övertygad om att fisket är för stort, men ser en framtid där man fiskar för konsumtion och använder bifångster och fiskrens till fiskmjöl.

-Alla kommer långsiktigt att bli vinnare på ett minskat fisketryck!

En fiskare men två åretruntjobb i fiskeföretaget

Restaurang Albertina i Skärså fiskeläge utanför Söderhamn hör sedan början av 80-talet till Hälsinglands mest besökta turistmål. Restaurangen fick ny uppmärksamhet förra året när TV-kocken Malin Söderström och hennes syster tog över.

Samtidigt kunde Skärså rökeri för första säsongen erbjuda ett enklare kafé för dem som tog sig över på andra sidan fjärden, längst ute på Udden. Första sommaren gav ett positivt gensvar. Förhoppningen är att fler ska få upp ögonen den här sommaren för att Skärså kan vara ett utflyktsmål även för dem som inte vill äta en rejäl måltid.

Tack vare rökeriets ägare kan Skärså fortfarande kallas ett levande fiskeläge, om man med det menar att det åtminstone finns en aktiv yrkesfiskare kvar.

Rökeriet hade vuxit ur sina lokaler och stod inför ett vägval, bygga ut eller sänka ambitionerna. Med ungefär fördubblade lokalytor fanns nu en separat del för café, butik och kök. Det gav samtidigt möjligheter att bedriva förädlingen effektivare i de gamla lokalerna. Kapaciteten ökade och rökeriet fick också leverera mer till Albertina.

Sedan Dennis Westlund byggde sitt rökeri 2000 hade alltfler besökare hittat ut till Udden och förädlingsverksamheten hade växt sig allt större, förutom under sommaren även inför jul. För över tio år sedan började han stå en dag i veckan på torget i Söderhamn under höstarna och vintrarna. 2014 köpte han också en försäljningsvagn med kyldisk för att kunna säkra livsmedelskvaliteten och få en bättre arbetsmiljö.

Hans sambo Elenor Svensson arbetar numera heltid i förädlings- och försäljningsverksamheten. Hon började först, 2012, att vara tjänstledig sommartid, sedan hela året, men för några år sedan sade hon upp sig från arbetet som arkivarie på Söderhamns kommun.

Jag själv fick en dryg månads arbete i butiken förra sommaren och ska arbeta där även den här sommaren.

Dennis har jag nämnt i bloggen tidigare. Han är min bror och jag använde honom och Skärså fiskeläge som åskådliggörande exempel på hur yrkesfisket längs södra Norrlandskusten kunnat ställas om och överleva.

Han är sedan ett antal år tillbaka den ende yrkesfiskaren i Skärså. Det var mer som fiskare han började som lärling hos pappa och farbror. Egentligen skulle han vilja fiska mer än han gör nuförtiden, men eftersom det inte finns någon grossist att lämna fångsterna till, kan han bara fiska de mängder som han och Elenor själva kan förädla och sälja.

Det innebär strömmingsfiske någon gång i veckan när det är isfritt och vädret tillåter. För att hantera sälproblemen, som stör strömmingsfisket mest under höstarna, har han kompletterat sin tiometersbåt med en liten trålutrustning.

Strömmingen filear han i den egna filémaskinen innan den blir till böckling, sotare, stekt strömming och den lökströmmingsfilé som han vann förstapris med vid Mathantverks-SM i höstas.

Sommartid fiskar han lax och sik i de så kallade push up-fällorna som utvecklats för att vara säkra mot sälangrepp.

Rökt sik har alltid varit en eftertraktad produkt. Tyvärr har det de senaste åren varit svårt att få sik i vattnen kring Skärså. Förra sommaren gick det lättare att fånga abborre på nät och den rökta abborren blev en uppskattad produkt.

Eftersom Skärså ligger ganska långt ifrån älven Ljusnan utlopp har laxfisket aldrig varit stort där. För att kunna röka storsäljaren pepparlax måste Dennis köpa råvaran från fiskodlingar. På senare år har pepparlaxen kompletterats med örtkryddad och chillikrydd lax, den sistnämnda kallad Westlunds starka lax.

Mer om Skärså Rökeri och Westlunds Fisk hittar du på Facebook-sidan, https://www.facebook.com/SkarsaRokeri

Kustfiskaren med egen surströmming

Surströmmingspremiären ligger några månader borta, men i början av maj lade Lars-Ivan Hållstrand i Hästskär i norra Uppland de första strömmingarna i sina tunnor.

De stora surströmmingssalterierna som finns kvar längs Bottenhavets kust ligger vid Höga kusten i Ångermanland och utanför Sundsvall. I Enånger i Hälsingland finns lilla Borkbo salteri.

Men Lars-Ivan Hållstrand är den ende av Bottenhavets kustfiskare som gör egen surströmming på kommersiell nivå. Den totala mängden surströmming som äts i Sverige har minskat rejält de senaste decennierna, men för Lars-Ivan har det inte inneburit någon sämre försäljning.

-Jag lägger in 2 000 till 2 500 burkar per år. Jag brukar göra lika många burkar varje år, för då vet jag att jag blir av med dem, säger han.

Det innebär att han måste få upp fyra-fem ton strömming ur havet till suringen varje vår.

-Ja, nu när jag har filéer också, så blir det nog ännu mer. Det går ju åt mer strömming till filéerna.

Det finns ingen surströmmingstradition i Hästskär. Det var Lars-Ivan själv som drog igång tillverkningen för 15-20 år sedan. Han lärde sig konsten av fiskare i fiskeläget Utvalnäs utanför Gävle där han tidigare arbetade på de halvstora trålare som fanns på den tiden. Där finns ingen surströmmingsinläggning nuförtiden.

-Farsan fiskade, så jag har ju alltid följt med honom. Jag utbildade mig från början till byggnadsarbetare, men när jag blev arbetslös 1983 så började jag följa med på en trålare och sedan blev det en annan.

Som andra kustfiskare vid Bottenhavet hade han gärna kunnat fortsätta fiska på heltid, inte varit så beroende av egen förädling.

-Trålningen saknar jag i och för sig inte, men att fiska med garn… Det hade jag gärna kunnat koncentrera mig på, men det finns det ju inte förutsättningar för.

Den mesta surströmmingen säljer han till Stockholm och Uppsala som inte ligger alltför långt bort, men Lars-Ivans burkar brukar till också gå att köpa i Hudiksvall och hos fiskarkollegan Dennis Westlund på Skärså rökeri.

Surströmmingen står uppskattningsvis för mellan en tredje del och hälften av Lars-Ivans inkomster.

-Jag har ju annan verksamhet också. Jag står på torget i Tierp på fredagarna och så har jag en butik hemma med kyldisk.

Han har ingen självbetjäningsförsäljning som en del andra kustfiskare och det kan förstås vara lite svårt att hinna hålla butiken öppen.

-Men min gamla mamma brukar hjälpa till. Hon bor ju där hemma.

Den egna filémaskinen för strömming använts till surströmmingsfiléerna, men han säljer också färska strömmingsfiléer.

Sedan har han ett rökeri där han röker både böckling och lax, bara egenfångad lax från området kring Dalälvens mynning där ju tillgången på lax traditionellt varit ganska god. Han har tre laxfällor, den nordligaste lite längre hemifrån.

-Dom som handlar av mig vet att jag bara röker vildlax. Vill de ha odlat lax, så går de någon annanstans.

Hästskär ligger i Tierps kommun i Uppland. Ändå tycker Lars-Ivan Hållstrand att det känns naturligt att tillhöra Kustfiskarna i Bottenhavet, som ju nästan bara består av fiskare i södra Norrland.

-Vi har ju alltid haft mycket att göra med fiskarna i Gävle. Förut tillhörde vi Gävlefisk, säger han.

Lars-Ivans hemsida finns på http://www.hallstrandsfisk.se/ .

Kusiner storsatsar tillsammans

I Saltharsfjärden, Norrsundet, norr om Gävle, är det full fart på fiskförsäljningen så här i april.

Corona-krisen innebar ingen nedgång i påskhandeln.

-Nä, snarare tvärtom, säger Dennis Bergman, en av fiskarna där.

Ungefär samma bild av försäljningen inför påsk får jag när jag pratar med Carl-Åke Wallin på Rönnskär, Stocka, Nordanstig och Dennis Westlund, Skärså, Söderhamn.

Släkten Bergman har en lång historia av fiske vid Salthars, alltsedan Gunnar Bergman köpte en fastighet där 1922. Hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn följde efter i yrket. Förädlingen kom igång mer under 80- och 90-talen.

På senare år har det funnits tre bergmanska fiskeföretag, men genom en sammanslagning har tre kusiner i den yngsta generationen nu storsatsat och byggt en ny anläggning med tre byggnader, rökhus, båthus och restaurang, på sammanlagt 600 kvadratmeter.

-Vi är i stort sett klara. Om ungefär en månad ska vi väl vara helt färdiga. Nu väntar vi bara på inredning som ska komma från Italien, säger Dennis Bergman.

Han håller också på med de sista kontakterna med kommunen för att det ska bli klart med utskänkningstillstånd för alkohol.

Förutom Dennis Bergman är det Magnus Bergman och Lars-Göran Bergman som driver verksamheten, men deras pappor är fortfarande aktiva och kan hjälpa till.

Men den nya anläggningen innebär inte bara jobb för släkten.

-Vi har anställt två personer, en kock och en som kan det här med rökning. Det kommer att bli fler arbetstillfällen när restaurangen kommer igång. Det blir en sommarrestaurang med á la carte-meny och någon kötträtt kommer vi också att ha, förutom fisken.

Trots storsatsningen och utökningen med restaurang räknar Dennis med att kusinerna ska hinna fiska lika mycket som tidigare.

-Vi fiskar abborre, strömming, sik, lax.

Hur vågar man satsa så mycket på en sådan här verksamhet?

-För att man ser att det finns en efterfrågan på närfångad fisk och mathantverk, och att den efterfrågan ökar, säger Dennis Bergman.

Alla tre kusinerna har hunnit arbeta med annat än fiske.

-Jag själv började fiska för tolv år sedan, skaffade fiskelicens och sedan dess har jag jobbat med pappa, säger Dennis.

Han och pappa Anders har också en fiskvagn för att kunna ta med sig försäljningen till andra platser. Den kommer att användas även i den nya verksamheten.

Dennis kusin Magnus fiskade med sin pappa fram tills han var i 20-årsåldern. Efter det har han haft andra arbeten, men fiskat med laxfällor under sommaren och lånat sin farbror Lars-Gunnars lokaler för att röka fisk, främst till restaurang Albertina i Skärså.

Nu kommer fisket och förädlingen att vara ett åretruntarbete för alla tre.

För Lars-Gunnars son Lars-Göran innebär det den största förändringen. I skolåldern sommarjobbade han i sin morfar Arne Östlins fiskförädling utanför Söderhamn. Sedan dess och fram till nu har han fram till nu arbetat i byggbranschen, men hjälpt sina föräldrar i fiskverksamheten i samband med storhelger.

Dennis Bergman är också en av de fem som bildar styrelse i nya Producentorganisationen Kustfiskarna i Bottenhavet, som ju står bakom den här sidan. Bilden i det här blogg-inlägget har jag också lånat av honom. En ny hemsida, men finns ännu inte tillgänglig.

Strömmingsfisket i centrum för bröderna Jonsson

Det är söndagseftermiddag. Mats Jonsson har tillsammans med bröderna Martin och Markus hunnit dra upp skötarna med 400 kilo strömming och sedan filéeat dem i Lönnånger norr om Hudiksvall.

-Ibland kan det bli mer än så också, men 400-500 kilo är ganska lagom. Man ska ju hinna ta hand om fångsten och bli av med den, säger Mats.

De hör till Bottenhavskustens yngre yrkesmässiga fiskare. Mats är 46 i år, men ingen av hans bröder har ännu hunnit bli 40.

Det är ingen tillfällighet att fisket sker på en söndag. Alla tre bröderna har andra arbeten på heltid.

-Ibland kan det bli att vi fiskar tre nätter på en vecka, men oftast fiskar vi åtminstone lördag och söndag.

Nästan alla fiskare längs Bottenhavskusten lägger nuförtiden ner stor del av sin tid och sitt arbete på att förädla sin fångst och att sälja den direkt till kunder. Bröderna Jonsson har koncentrerat sig på strömmingsfisket. Deras enda förädling sker i filémaskinen.

Strömmingsfilén säljer de sedan till butiker och restauranger i Hudiksvalls-/Nordansigsområdet. De nya ägarna till Sjögodis, med förädling och butik vid Arnöviken på Hornslandet och försäljningsvagn i Hudiksvall, bedriver inget eget fiske. Dit levererar bröderna Jonsson kontinuerligt.

Till några mindre livsmedelsbutiker levererar Jonssons ibland, främst inför storhelger.

-Vi ska försöka bygga upp ett fryslager också, så att vi har när det blir svårare att få strömming. Under sommaren kan det ju bli så och det är ju då restaurangerna vill ha mer strömming.

Det är femte vår-/sommarsäsongen som bröderna nu inleder. För ett år sedan köpte de en ny båt som är tre meter längre än den tidigare.

-Visst har den betytt mycket. Vi kan gå längre ut och det här året har vi kunnat hålla på lite under vintern också. Nu har vi fått tillstånd för att börja tråla, så det tänker vi börja med till hösten när det blir svårare att få strömming på skötar.

Den trålning det är frågan om här har naturligtvis inga likheter med det storskaliga industrifisket som gör sina fångster till foder. Fångsterna på trål behöver inte bli större än på skötar, men passar bättre när fisket går lite längre ut från land, på lite djupare vatten. Det blir också lättare att skydda fångsten från sälangrepp.

Att skaffa ny eller större båt som yrkesfiskare är förenat både med kostnader och byråkratiskt krågel. Man måste köpa rättigheter från någon skrotat båt, eftersom den svenska fiskeflottan inte får bli större, även om en större båt kan ersättas av flera små.

Samma regler gäller för den som ska få rätt att tråla, men Mats tror att de hittat en lösning även för det.

Trots att de fortsätter att utveckla sitt fiske, har bröderna ingen förhoppning om att kunna lämna sina andra arbeten.

-Möjligen skulle vi kunna gå ner i tid där under kortare perioder.

Det kan förstås bli tröttsamt ibland att orka med fisket vid sidan om heltidsjobb.

-Visst är det så. Dessutom har vi ju familjer, så ibland måste man ju prioritera om, men det är intresset som driver oss. Alla tre tycker ju att det här är kul och fisket är ju något som gått vidare sju generationer i släkten nu. Vår pappa och farbror är runt pensionsåldern. De är också med och hjälper till.

Mer om brödernas fiske går att läsa på Facebook-sidan https://www.facebook.com/Jonssonfiske Därifrån är också bilden i det här blogg-inlägget lånat.